Unga stöter fortfarande på gränshinder i Norden när de flyttar t.ex. för att jobba eller studera. Det här har blivit uppenbart då Pohjola-Nordens Ungdomsförbund de senaste två åren har utrett erfarenheter hos unga som har flyttat mellan olika nordiska länder. I årets undersökning av gränshindren lyftes särskilt fram de hinder för rörligheten som förorsakats av coronan. De ifrågavarande hindren gäller informationsgång och informationsteknologiska utmaningar, och konsekvenserna av dem har varit klart negativa: begränsningarna av rörligheten har förorsakat unga ekonomisk skada och de har varit inhumana. De begränsningar av rörligheten som tagits i bruk har allvarligt missgynnat växelverkan i Norden. Det handlar inte bara om att studier, arbete och boende i andra nordiska länder har försvårats, utan också att det nordiska samarbete i fleras ögon mist sin trovärdighet.
De nordiska länderna samarbetar på många håll och strävar till att bli världens mest integrerade område. Ändå fungerar det vardagliga livet olika, med olika lagar, regler och arrangemang, som orsakar svårigheter för unga flyttar till ett annat nordiskt land. Dessa gränshinder skapar problem för många, för alla från studerande till företagare. Det här året har coronakrisen begränsat rörlighet så att det påverkat arbete, studier, familjeförhållanden och egendom som har koppling till et annat nordiskt land. Begränsningarna har också påverkat attityder samt hur människor, särskilt vid gränsområdena, behandlar varandra.
Det är viktigt att de nordiska länderna samarbetar för att avlägsna gränshinder och underlätta människors rörlighet och verksamhet inom det nordiska området. Gränshinder är ett av de största hoten mot det nordiska samarbetets framtid, eftersom en nordisk identitet ofta formas när man är ung. Därför är det viktigt att det är enkelt och smidigt att flytta till ett annat nordiskt land för jobb och studier. Trots att flera gränshinder har avlägsnats genom att förtydliga olika system och regler i Norden, finns det ännu mycket kvar att göra. Det har förelegat sammanlagt 42 gränshinder i Norden under coronapandemin (13.3-4.10.2020), men av dem har nu 24 upphävts. Vi är ändå oroliga för att attityderna gentemot den nordiska samhörigheten förändras permanent, trots att gränshindren sakta upphävs. Så här får det enligt vår mening inte gå.
Bristfällig myndighetsinformation
Många av de gränshinder som påtalades i undersökningen som Pohjola Nordens Ungdomsförbund genomförde gällde bristfällig eller sen myndighetsinformation om coronakrisen, resebegränsningar som gällde människor som bor utanför gränsområden samt problem med lönebetalningar över gränserna. Under krisen har de finländska myndigheterna kontinuerligt påmint om att en finländsk medborgare alltid får återvända till sitt hemland. Förutom detta borde en finländare som bevisligen arbetar eller studerar i ett annat nordiskt land, alltid få resa till sitt land där studierna eller jobbet finns.
“Det största problemet med att resa över gränserna har varit dålig kommunikation från myndigheternas sida. I mitt fall var det frågan om rätt att resa från Finland till Sverige under en tid då det enligt myndighetsinformation var förbjudet att resa med båt, trots att det i praktiken inte var fallet. Jag bor i Stockholm men på grund av ett studentutbyte hade jag under våren ingen bostad och jag bodde därför mars-april hos mina föräldrar i Finland. För att ha möjlighet att flytta till min nya bostad på våren var jag tvungen att resa till Sverige och därför hade den bristfälliga informationen en stor inverkan på min vardag.”
Oskari, finsk studerande i Sverige
Såhär menar vi i Ungdomsförbundet att det borde ha fungerat: En finsk medborgare har alltid rätt att återvända till sitt hemland (Finlands grundlag, 9 §), men dessvärre förblev den här rättigheten på grund av myndighetsinformationen oklar, då resebegränsningarna snabbt trädde i kraft. Det förblev också oklart för många vad som utgjorde rekommendationer, och vad som däremot var förbud. Praktiska frågor såsom det hurdant arbets- eller studieintyg en person skulle uppvisa då han eller hon reste med olika färdmedel samt frågan om huruvida offentliga färdmedel kunde användas som transportmedel efter att man återvänt hem över gränsen försvårade tolkningen ytterligare. Myndigheterna överlät delvis ansvaret gällande kommunikationen till rederierna, och därmed tvekade många, såsom Oskari, huruvida man kan resa från Finland till Sverige eller inte. Myndigheternas kommunikation till medborgarna skulle i krisläge inte få vara tvetydig.
Mer humana attityder
Flera unga har som arbetstagare varit i en svår sits då deras norska arbetsgivare inte gett dem möjlighet till karantän, och gränsöverskridningar (24.9.2020) utan karantänsobligatorium (som gällt Finlands, Sveriges och Norges gränskommuner) inte har beviljats finska unga arbetstagare.
“Jag får inte åka hem till Finland från Norge pga. coronan. Jag bor i norra Norge men inte i en gränskommun, och därför borde jag vara i karantän efter att jag anlänt till Finland. I Finland är mitt hem i gränsområdet i Lapska armen. Ina släktingar, vänner och min familj bor i tre olika länder (Sverige, Finland, Norge). Tidigare har det känts trevligt, lätt och naturligt att vara “medborgare” i tre länder. Nu under coronan har jag upplevt att det inte är lagligt att åka för att träffa släktingar. Något av länderna förbjuder det, något annat land godkänner. Skillnaderna mellan tillvägagångssätten och reglerna länderna emellan och alltför restriktiva corona-åtgärder i norr har varit frustrerande, totalt onyttiga, kränkt människovärdet och varit ekonomiskt ofördelaktiga.
Det att jag är finländare och ibland önskar att besöka mitt hem försätter mig i en ofördelaktig ställning på arbetsmarknaden. Vem vill i sina lönelistor ha en finländare som kontinuerligt måste testas för corona? Och flyttas till arbete där han eller hon inte har kontakt med patienter tills resultatet för testet kommer. Om jag dessutom skulle klaga på situationen offentligt skulle jag kunna glömma en karriär i Norge, eftersom jag skulle ses som en “jobbig” person.”
En anonym arbetstagare i Norge
Såhär menar vi i Ungdomsförbundet att det borde ha fungerat: Detta exempel på arbetsplatsmobbning och negativa attityder motsvarar den negativitet som också andra personer upplevt då de jobbat på andra sidan gränsen i förhållande till var de är bosatta. Detta ämne nämndes också under de nordiska statsministrarnas frågetimme, då den norska statsministern ombads visa sympati för de personer som lever, jobbar, studerar, har familj eller egendom på båda sidorna av gränsen. Under frågetimmen efterlystes också ett värdeledarskap från statsministrarna för att påverka medborgare till mer humana attityder. Vi efterfrågar samma sak: negativa attityder gentemot ett annat nordiskt folk lämnar djupa ärr och kan föra med sig beständiga skador på det nordiska samarbetet. Unga nordbor bör fortfarande lita på varandra och uppskatta den värdefulla gränslösheten.
Gemensam e-identifikation fattas fortfarande
Också under de två tidigare åren av Ungdomsförbundets gränshinderskampanj har ungas svårigheter i förhållande till elektronisk identifikation kommit fram. Ungas bild av ett progressivt och digitalt Norden förverkligas inte i verkligheten då en ung person bestämmer sig för att flytta till ett annat nordiskt land för studier eller jobb. Unga personer är dessutom i en mer sårbar position än andra personer som flyttar då de sällan har besparingar att falla tillbaka på, utifall att lön inte betalas ut direkt. Banker i alla de nordiska länderna kräver också att personen har nationell legitimation i samma land som bankkontoret där personen avser öppna ett nytt bankkonto, fastän lagstiftningen tillåter legitimation från det nordiska hemlandet för det ändamålet.
“Flytten i april från Helsingfors till Stockholm drog ut på tiden för att färjtrafiken inte var öppen för privatpersoner. Det viktigaste var ändå att skaffa ett ID-kort, [en process] jag fick igång först i slutet av maj och jag fick därmed inte lön på tre månader för att jag inte kunde öppna ett bankkonto i Sverige från Finland.”
En anonym, finländare som jobbar i Sverige
Det nordiska samarbetet måste fungera i det dagliga livet, och inte bara förgylla festtalen. Man kunde ta större ledarskap för öka digitaliseringen och utveckla samnordiska informations-plattformar. Ett annat viktigt steg för det nordiska samarbetet är att öka kommunikationen mellan de nordiska myndigheterna. För att att göra det lättare att flytta mellan de nordiska länderna på individnivå, borde myndigheterna i de nordiska länderna vara i direkt kontakt med varandra. Här är ett samnordiskt och elektroniskt identifieringssystem ett viktigt steg mot en mer integrerad region. Med hjälp av en gemensam e-identifikation kunde man detta år ha kunnat undvika en hel del problem i situationer där medborgare rör sig över gränserna.
De nordiska statsministrarna och regeringarna sätter tonen och är ansvariga för de nordiska medborgarnas attityder gentemot varandra. Nu har arbetsplatsmobbning och allmänt taget hårda attityder orsakat mycket illamående och ensamhet för många. Som ledare bär statsministrarna ansvar för att styra samhällsklimatet i riktning mot ett mer positivt klimat.