I januari i år fyllde Finlands medlemskap i det nordiska samarbetet 60 år. För någon av oss vore det en ålder nära pension. Och för inte länge sedan var det också en kritik det Nordiska samarbetet mottog – dess drive hade mattats av, det var inte relevant, det hamnade i skuggan av det viktigare EU-samarbetet. På 60 år hade världen förändrats väldigt mycket.
Samtidigt har mycket förändrats bara de senaste åren, saker som haft inverkan på den politiska identiteten i Norden. Globaliseringen har krupit sig in i vår vardag. Ekonomin har fått en skräll. Ryssland har avvikit mot en riktning längre bort från väst. Europa – och Norden – befinner sig i en aldrig skådad flyktingsituation. EU och den europeiska integrationen knakar i fogarna.
Kriserna har medfört att det våras för det nordiska samarbetet igen år 2016. När de europeiska strukturerna hotar tappa mark och trycket för omvärlden samtidigt ökar, vänder sig våra länder till dem som trots allt står dem närmast. Efterfrågan på nordiska lösningar har sällan varit större och diskussionen sällan legat högre på den politiska dagordningen.
Det kan vara synd att det ibland krävs kriser för att minnas värdet av det vi har. ”Tillsammans är vi starkare” hette visionen för det nordiska samarbetet som Nordiska Ministerrådet undertecknade år 2014, och som framhävde behovet av att stärka samstämmigheten i synnerhet i de stora globala frågorna och utmaningarna. Ändå vaknade regeringarna sent med tanke på det nordiska samarbetet t.ex. inför flyktingkrisen som alla de nordiska länderna drabbats av. Brist på kommunikation och en kapplöpning om vem som skärper asylvillkoren mest slutade i början av detta år med att gränskontroller introducerades för första gången på närmare 60 år mellan två nordiska länder. Hade de nordiska länderna redan från början suttit ner och diskuterat en samnordisk approach skulle problemen gränshindret skapade för hundratusentals människor i Öresundsregionen kunnat undvikas, liksom det negativa symbolvärde åtgärden innebär för den nordiska identiteten.
Det är också här som Ungdomens Nordiska Råd har en viktig roll. Vi måste kunna föra fram de ungas röst och våga tala högt om de svar vår samtid söker i det nordiska samarbetet och i skapandet av en ny nordisk politisk identitet. Vi var bland de första att efterlysa samnordiska åtgärder i de utmaningar vi står inför. Förra veckan kom sedan svar: Finska samarbetsministern Anne Berner gick ut för ökat samarbete i flyktingfrågan och i integration, och Danmarks statminister Lars Løkke Rasmussen uttalade sig om att bevara den fria rörligheten och den interna gränsfriheten. Inom samarbetet pågår också fortgående diskussioner om försvar och ökade insatser för Norden inom FN och EU, t.ex. för att öppna ett nordiskt kontor i Bryssel.
Det nordiska samarbetet är idag mer aktuellt än någonsin, och dess identitet i omformning. Mer än att ge uttryck för hur vi förhåller oss till varandra är det numer i allt högre grad ett uttryck för hur de nordiska länderna förhåller sig till sin omvärld. Att vara nordbo har blivit en grundbult i identiteten hos många som vuxit upp de senaste halvseklet. Tillsammans är vi starkare gäller fortsättningsvis i en global värld, och där är de nordiska länderna fortfarande de viktigaste partnerna. Vår unika roll och den väg vi redan gått tillsammans är ett kraftfullt fönster ut mot världen. Att vi lyckas hålla ihop och kassera ut vinsterna av vårt samarbete har en betydelse också i global och europeisk förlängning – om inte vi, de mest regionalt integrerade, rikaste och tryggaste länderna i världen lyckas överbrygga utmaningarna tillsammans, hur ska då någon annan lyckas inom t.ex. EU och FN.
Tillsammans står vi inför enorma utmaningar, men som samtidigt utgör väldigt stora möjligheter. Det våras för Norden, och är något vi bör ta fasta på. Det vi byggt upp under 60 år är viktigt idag, såväl internationellt som på gräsrotsnivå. Det finns en efterfrågan på nordiska lösningar som vi bör arbeta för att förverkliga. Och Ungdomens Nordiska Råd har kavlat upp ärmarna.
Text: Anna Abrahamsson, president för Ungdomens Nordiska Råd (UNR)
Bild: Erik Carter