Ett nytt år. En chans att börja på nytt. ”Igen?” kunde en pessimist fråga. Ja, men nu menar jag det på allvar.Ett nytt år. En chans att börja på nytt. ”Igen?” kunde en pessimist fråga. Ja, men nu menar jag det på allvar. Litet naivt tänkt, funderar pessimisten. Kanske det, svarar optimisten, men en av människans största kamper är kampen mot cynismen.
På nyårsdagen läste jag en artikel om att nyårslöften sällan håller. En känd näringsterapeut sade att den yttre motivationen, exempelvis vadslagning om att banta, inte räcker. Det krävs även inre motivation. Jag kände mig ledsen när jag läste artikeln. Så ofta är det lättare att ligga på soffan, göra det som man redan kan göra och redan har gjort tidigare. Mera sällan gör man frivilligt något man inte kan göra eller något man aldrig gjort. Varför det? För att man inte vill ta ett steg mot det okända.
Vid årsskiftet började jag som ordförande för PNU. Jag medger genast att det skulle ha varit lättare att inte ställa upp och ligga kvar på soffan i stället, men definitivt inte mera givande. Orsaken till att jag ställde upp i ordförandevalet var att jag ville utmana mig själv. I september lyssnade jag på studentkårens ordförandes tal i universitetets öppningsceremoni. Han uppmanade alla att utmana sig själv och att ta ett kliv ut mot något där man känner att man inte har fullständig kontroll. I samma ögonblick bestämde jag mig för att ställa upp i valet av PNU:s ordförande för 2015.
Det är inte lätt att vara föreningsmänniska just nu. Ekonomin mår inte så bra, människors tillit till föreningsvärlden tycks svaja och visst borde man bli färdig med studierna också.
Men jag är själv inte bedrövad över saken. Jag tänker att man måste ta ut allt av situationen. Om det finns mindre pengar att använda, anpassar man sig till den nya situationen. Om någon människa inte kan delta, delar man ansvarsområden på nytt. Kontrollerat kaos beskriver föreningsmänniskans vardag mycket väl.
Då och då funderar jag på om det inte skulle det vara lättare med ett fast jobb från klockan 8 till 16 där inga överraskningar händer? På sistone har jag börjat tänka om, det finns ju nackdelar i varje arbete. Det gäller bara att ta tag i vardagen och tänka ”carpe diem”.
Om man inte vågar misslyckas, så vågar man inte göra något nytt. Jag stiger upp varje morgon i väntan på vad världen har att erbjuda mig i dag. Öppnar ytterdörren för att lära mig något nytt, av andra människor. Att naivt kunna tro på att man genom föreningar kan förbättra världen är en egenskap jag vill behålla i mig själv.
Mitt nyårslöfte är att utmana mig själv och att få saker till stånd. I uppdraget behöver jag andra människor. Även Dig.
Text: Kim Rantala
Pohjola-Nordens Ungdomsförbunds ordförande 2015
Foto: Laura Mynttinen Litet naivt tänkt, funderar pessimisten. Kanske det, svarar optimisten, men en av människans största kamper är kampen mot cynismen.
På nyårsdagen läste jag en artikel om att nyårslöften sällan håller. En känd näringsterapeut sade att den yttre motivationen, exempelvis vadslagning om att banta, inte räcker. Det krävs även inre motivation. Jag kände mig ledsen när jag läste artikeln. Så ofta är det lättare att ligga på soffan, göra det som man redan kan göra och redan har gjort tidigare. Mera sällan gör man frivilligt något man inte kan göra eller något man aldrig gjort. Varför det? För att man inte vill ta ett steg mot det okända.
Vid årsskiftet började jag som ordförande för PNU. Jag medger genast att det skulle ha varit lättare att inte ställa upp och ligga kvar på soffan i stället, men definitivt inte mera givande. Orsaken till att jag ställde upp i ordförandevalet var att jag ville utmana mig själv. I september lyssnade jag på studentkårens ordförandes tal i universitetets öppningsceremoni. Han uppmanade alla att utmana sig själv och att ta ett kliv ut mot något där man känner att man inte har fullständig kontroll. I samma ögonblick bestämde jag mig för att ställa upp i valet av PNU:s ordförande för 2015.
Det är inte lätt att vara föreningsmänniska just nu. Ekonomin mår inte så bra, människors tillit till föreningsvärlden tycks svaja och visst borde man bli färdig med studierna också.
Men jag är själv inte bedrövad över saken. Jag tänker att man måste ta ut allt av situationen. Om det finns mindre pengar att använda, anpassar man sig till den nya situationen. Om någon människa inte kan delta, delar man ansvarsområden på nytt. Kontrollerat kaos beskriver föreningsmänniskans vardag mycket väl.
Då och då funderar jag på om det inte skulle det vara lättare med ett fast jobb från klockan 8 till 16 där inga överraskningar händer? På sistone har jag börjat tänka om, det finns ju nackdelar i varje arbete. Det gäller bara att ta tag i vardagen och tänka ”carpe diem”.
Om man inte vågar misslyckas, så vågar man inte göra något nytt. Jag stiger upp varje morgon i väntan på vad världen har att erbjuda mig i dag. Öppnar ytterdörren för att lära mig något nytt, av andra människor. Att naivt kunna tro på att man genom föreningar kan förbättra världen är en egenskap jag vill behålla i mig själv.
Mitt nyårslöfte är att utmana mig själv och att få saker till stånd. I uppdraget behöver jag andra människor. Även Dig.
Text: Kim Rantala
Pohjola-Nordens Ungdomsförbunds ordförande 2015
Foto: Laura Mynttinen