Som tonåring blev jag kär i det svenska språket, mest tack vare Kents musik. Efter gymnasiet fick jag ett sommarjobb på Island, och min språkentusiasm utvidgades till att omfatta även de andra nordiska språk. Då tänkte jag kanske lite naivt att om man kan svenska så förstår man också danska och norska utan vidare. Jag fick dock snabbt märka att det inte var så lätt att förstå danska på basis av skolsvenskan. De första gångerna jag pratade med danska personer fattade jag ungefär ett ord i varje mening. Jag försökte ändå nicka och le förtvivlat som om jag hade hängt med i diskussionerna. Det var då jag bestämde mig att jag vill lära mig förstå danska. Jag såg språket som en fascinerande utmaning: om jag någon dag kommer begripa talad danska utan större problem så kan jag dö i lugn och ro.
Hittills har jag läst flera kurser i danska på universitet, både i Helsingfors och på utbyte i Göteborg. Sorgligt nog är danska inte ett språk som man kan lära sig i klassrum, även om danska grammatiken är lätt jämfört med de flesta indoeuropeiska språk. Uttalet känns däremot nästan omöjligt för en finne att lära sig. Talad danska är svårt att begripa mest på grund av två orsaker. För det första försvinner ändelser och trycksvaga stavelser ofta i talspråket. Dessutom är det oftast bara de betonade orden som markeras tydligt i talspråk. För mig som finne vållar just den oklara intonationen mest problem. Ibland känns det svårt att begripa var en mening slutar och en annan börjar.
Krångligheterna i kommunikationen går ändå inte att enbart skyllas på finnarna. Det kan också hända att danskar som inte är insatt i idéen om den skandinaviska språkgemenskapen inte förstår mig när jag pratar svenska. För att språkgemenskapen skulle vara mer än bara en vacker idé – och för att vi finnarna också vore delaktiga i den – skulle det vara önskvärt att finsk- och danskspråkiga förstod varandra. Om kommunikationen inte fungerar på skandinaviska språk, är man tvungen att börja använda engelska i högre grad. Som nordist tycker jag naturligtvis att vi borde undvika engelska så länge det går.
Vad annat kan man då göra åt kommunikationsproblem? Jag tycker att det först och främst behövs förståelse och empati från båda sidorna. Man ska inte ge upp genast när man stöter på problem, utan prata långsammare och upprepa det man sade. Det viktigaste är att man vägrar prata engelska, hur lockande det än kan kännas. Själv har jag många gånger fortsatt prata svenska även om den danska kompisen försöker byta språket till engelska. Jag har märkt att det effektivaste sättet att lära sig förstå danska är att träffa danskspråkiga personer så ofta som möjligt: man ska göra bort sig om och om igen genom att fråga flera gånger ”Va sa du?” efter varannan mening. Småningom börjar man förstå sin diskussionskamrat en aning bättre.
Piia Suomalainen
Deltagare på Café Norden 2017 i Århus, nordist och medlem i PNU.Som tonåring blev jag kär i det svenska språket, mest tack vare Kents musik. Efter gymnasiet fick jag ett sommarjobb på Island, och min språkentusiasm utvidgades till att omfatta även de andra nordiska språk. Då tänkte jag kanske lite naivt att om man kan svenska så förstår man också danska och norska utan vidare. Jag fick dock snabbt märka att det inte var så lätt att förstå danska på basis av skolsvenskan. De första gångerna jag pratade med danska personer fattade jag ungefär ett ord i varje mening. Jag försökte ändå nicka och le förtvivlat som om jag hade hängt med i diskussionerna. Det var då jag bestämde mig att jag vill lära mig förstå danska. Jag såg språket som en fascinerande utmaning: om jag någon dag kommer begripa talad danska utan större problem så kan jag dö i lugn och ro.
Hittills har jag läst flera kurser i danska på universitet, både i Helsingfors och på utbyte i Göteborg. Sorgligt nog är danska inte ett språk som man kan lära sig i klassrum, även om danska grammatiken är lätt jämfört med de flesta indoeuropeiska språk. Uttalet känns däremot nästan omöjligt för en finne att lära sig. Talad danska är svårt att begripa mest på grund av två orsaker. För det första försvinner ändelser och trycksvaga stavelser ofta i talspråket. Dessutom är det oftast bara de betonade orden som markeras tydligt i talspråk. För mig som finne vållar just den oklara intonationen mest problem. Ibland känns det svårt att begripa var en mening slutar och en annan börjar.
Krångligheterna i kommunikationen går ändå inte att enbart skyllas på finnarna. Det kan också hända att danskar som inte är insatt i idéen om den skandinaviska språkgemenskapen inte förstår mig när jag pratar svenska. För att språkgemenskapen skulle vara mer än bara en vacker idé – och för att vi finnarna också vore delaktiga i den – skulle det vara önskvärt att finsk- och danskspråkiga förstod varandra. Om kommunikationen inte fungerar på skandinaviska språk, är man tvungen att börja använda engelska i högre grad. Som nordist tycker jag naturligtvis att vi borde undvika engelska så länge det går.
Vad annat kan man då göra åt kommunikationsproblem? Jag tycker att det först och främst behövs förståelse och empati från båda sidorna. Man ska inte ge upp genast när man stöter på problem, utan prata långsammare och upprepa det man sade. Det viktigaste är att man vägrar prata engelska, hur lockande det än kan kännas. Själv har jag många gånger fortsatt prata svenska även om den danska kompisen försöker byta språket till engelska. Jag har märkt att det effektivaste sättet att lära sig förstå danska är att träffa danskspråkiga personer så ofta som möjligt: man ska göra bort sig om och om igen genom att fråga flera gånger ”Va sa du?” efter varannan mening. Småningom börjar man förstå sin diskussionskamrat en aning bättre.
Piia Suomalainen
Deltagare på Café Norden 2017 i Århus, nordist och medlem i PNU.