Prø’ li’ å hør’ her, ikk’ o’! * Öhm, hursa? Bland annat den här århusiska frasen fick vi deltagare öva på när årets upplaga av Café Norden gick av stapeln i Århus i slutet av september. I år samlades ungdomar från hela Norden kring temat språk och kommunikation.
På programmet stod bland annat en underhållande föreläsning om varför danskan är så svår att förstå för oss andra nordbor. Med språkläraren Benedikte Skaarup Madsen gick vi igenom det viktigaste som skiljer danskan från dess två närmaste språksyskon. Lektionen bjöd på en hel del överraskningar för många av oss – inte minst för danskarna bland oss. Det fick mig att tänka på hur det egentligen står till med kommunikationen oss nordbor emellan? Förstår vi faktiskt varandra och varandras språk?
Som en som ofta umgås med andra hängivna nordister på nordiska evenemang har jag själv kanske en något förvrängd och lite väl positiv bild av den nordiska språkförståelsen. Varför är det då så få av oss som känner till ens det mest grundläggande om hur exempelvis danskarna uttalar sitt språk? Är den nordiska språkgemenskapen fortfarande ett faktum eller bara en historisk kvarleva i våra idylliska föreställningar om ett Norden som egentligen inte längre finns? Den sistnämnda frågan får stå för en mer pessimistisk bild av vår nordiska samvaro. Men den aktualiseras ändå varje gång t.ex. en svensk talar engelska i Danmark eller när vi inte längre vet hur vi kan anpassa oss språkligt och tala skandinaviska med varandra.
Språkvetaren Henrik Jørgensen bjöd på Café Nordens andra ögonöppnande föreläsning. Med sin korta nordiska språkhistorik visade han hur vi egentligen hamnat i dagens situation. Bland annat fick vi veta att språkförståelsen mellan talare av närbesläktade språk kallas för semikommunikation. Termen är rätt träffande eftersom kommunikationen i Norden, eller i alla fall i Skandinavien, ofta präglas just av att vi nästan obehindrat kan förstå varandra. Alldeles lätt är det inte alla gånger, men oftast, med lite god vilja, får vi det till. Jørgensen lyfte dessutom fram en liten paradox: Mobiliteten över de nordiska gränserna är större än någonsin och man kan se tydliga tecken på intensifierat samarbete i Norden på flera plan. Språken liknar också fortfarande varandra i allra högsta grad – men folk hører det ikke, förvånande nog.
Vad finns det då att göra? För det första behöver språkgemenskapen i Norden ses som ett gemensamt projekt som man tar på allvar. I skolornas modersmålsundervisning kan de nordiska grannspråken ges mycket större utrymme än hittills. Och till exempel i de finska skolorna kan man med en grundlig introduktion i de andra nordiska språken lyfta fram det faktum att skolsvenskan faktiskt är det språk man klarar sig på i möte med över tjugo miljoner andra nordbor!
För det andra kan det också vara skäl att fråga sig hur långt vi vill gå med den så kallade internationaliseringen. När Ikea i år tilldelades Nordens språkpris löd en del av motiveringen att möbeljätten är ett gott exempel på att man kan vara internationell utan att helt tappa kontakten med sina egna språkliga och kulturella rötter. Det är det lätt att hålla med om. Om vi dessutom kan tycka att det är naturligt att engelskan fungerar som lingua franca i världen, kan väl skandinaviskan lika naturligt ha samma status i Norden, eller hur?
I dagens värld, där ingen av oss längre bara lever i sitt modersmåls trygga bubbla utan kontakt med andra språk, är det klart att man inte längre heller kan se den nordiska språkgemenskapen som någon självklarhet som alltid kommer att finnas där oberoende av våra egna ansträngningar. Från årets Café Norden tog optimisten i mig dock med sig i alla fall den lärdomen att det egentligen inte behövs särskilt mycket för att vi ska kunna, inte bara bevara, utan förstärka den nordiska språkförståelsen, er það ekki?
* ungefär: ’Hör här!’
Niklas Ollila
Deltagare på Café Norden 2017 i Århus, nordist och PNU:s hedermedlem.[:sv]Prø’ li’ å hør’ her, ikk’ o’! * Öhm, hursa? Bland annat den här århusiska frasen fick vi deltagare öva på när årets upplaga av Café Norden gick av stapeln i Århus i slutet av september. I år samlades ungdomar från hela Norden kring temat språk och kommunikation.
På programmet stod bland annat en underhållande föreläsning om varför danskan är så svår att förstå för oss andra nordbor. Med språkläraren Benedikte Skaarup Madsen gick vi igenom det viktigaste som skiljer danskan från dess två närmaste språksyskon. Lektionen bjöd på en hel del överraskningar för många av oss – inte minst för danskarna bland oss. Det fick mig att tänka på hur det egentligen står till med kommunikationen oss nordbor emellan? Förstår vi faktiskt varandra och varandras språk?
Som en som ofta umgås med andra hängivna nordister på nordiska evenemang har jag själv kanske en något förvrängd och lite väl positiv bild av den nordiska språkförståelsen. Varför är det då så få av oss som känner till ens det mest grundläggande om hur exempelvis danskarna uttalar sitt språk? Är den nordiska språkgemenskapen fortfarande ett faktum eller bara en historisk kvarleva i våra idylliska föreställningar om ett Norden som egentligen inte längre finns? Den sistnämnda frågan får stå för en mer pessimistisk bild av vår nordiska samvaro. Men den aktualiseras ändå varje gång t.ex. en svensk talar engelska i Danmark eller när vi inte längre vet hur vi kan anpassa oss språkligt och tala skandinaviska med varandra.
Språkvetaren Henrik Jørgensen bjöd på Café Nordens andra ögonöppnande föreläsning. Med sin korta nordiska språkhistorik visade han hur vi egentligen hamnat i dagens situation. Bland annat fick vi veta att språkförståelsen mellan talare av närbesläktade språk kallas för semikommunikation. Termen är rätt träffande eftersom kommunikationen i Norden, eller i alla fall i Skandinavien, ofta präglas just av att vi nästan obehindrat kan förstå varandra. Alldeles lätt är det inte alla gånger, men oftast, med lite god vilja, får vi det till. Jørgensen lyfte dessutom fram en liten paradox: Mobiliteten över de nordiska gränserna är större än någonsin och man kan se tydliga tecken på intensifierat samarbete i Norden på flera plan. Språken liknar också fortfarande varandra i allra högsta grad – men folk hører det ikke, förvånande nog.
Vad finns det då att göra? För det första behöver språkgemenskapen i Norden ses som ett gemensamt projekt som man tar på allvar. I skolornas modersmålsundervisning kan de nordiska grannspråken ges mycket större utrymme än hittills. Och till exempel i de finska skolorna kan man med en grundlig introduktion i de andra nordiska språken lyfta fram det faktum att skolsvenskan faktiskt är det språk man klarar sig på i möte med över tjugo miljoner andra nordbor!
För det andra kan det också vara skäl att fråga sig hur långt vi vill gå med den så kallade internationaliseringen. När Ikea i år tilldelades Nordens språkpris löd en del av motiveringen att möbeljätten är ett gott exempel på att man kan vara internationell utan att helt tappa kontakten med sina egna språkliga och kulturella rötter. Det är det lätt att hålla med om. Om vi dessutom kan tycka att det är naturligt att engelskan fungerar som lingua franca i världen, kan väl skandinaviskan lika naturligt ha samma status i Norden, eller hur?
I dagens värld, där ingen av oss längre bara lever i sitt modersmåls trygga bubbla utan kontakt med andra språk, är det klart att man inte längre heller kan se den nordiska språkgemenskapen som någon självklarhet som alltid kommer att finnas där oberoende av våra egna ansträngningar. Från årets Café Norden tog optimisten i mig dock med sig i alla fall den lärdomen att det egentligen inte behövs särskilt mycket för att vi ska kunna, inte bara bevara, utan förstärka den nordiska språkförståelsen, er það ekki?
* ungefär: ’Hör här!’
Niklas Ollila
Deltagare på Café Norden 2017 i Århus, nordist och PNU:s hedermedlem.