Idén om ett fördjupat nordiskt samarbete är inte ny. År 2010 presenterade den svenske historikern Gunnar Wetterberg sin vision om en nordisk förbundsstat i sin bok Förbundsstaten Norden. Han skapade inte bara en utopisk vision av framtiden, utan visade också att de nordiska länderna tillsammans skulle ha en ekonomisk, politisk och strategisk tyngd som de enskilda nordiska länderna aldrig skulle kunna uppnå på egen hand. År 2026 är det dags att uppdatera Helsingforsavtalet, men det finns en risk att detta förnyelsearbete leder till mycket små eller symboliska förändringar och därmed inte fördjupar samarbetet.
Även om målet skulle vara att bilda en förbundsstat är det inte ett realistiskt politiskt alternativ i nuläget. Idén bakom det är dock fortfarande relevant: ett djupare samarbete ökar inflytandet, säkerheten och resiliensen i våra samhällen. Med Rysslands anfallskrig i Ukraina och Trumps underminering av försvarsalliansen och hot om att ta över Grönland är det viktigt att de nordiska länderna agerar som en enad front. De nordiska länderna är små stater i global skala, men tillsammans bildar de en stabil och inflytelserik region som är viktig i Europa och i världen som helhet.
Helsingforsavtalet, som undertecknades 1962, utgör en ram för det nordiska samarbetet. Avtalet föddes under kalla kriget, men dagens utmaningar, såsom det förändrade säkerhetsläget, den ekonomiska instabiliteten och de utmaningar och möjligheter som digitaliseringen medför, kräver en ny och framför allt en mer ambitiös grund för samarbetet. Därför välkomnar jag varmt de åtgärder som Nordiska rådet och ministerrådet har vidtagit för att uppdatera Helsingforsavtalet. Vi måste nu se till att denna förnyelse av avtalet gör det nordiska samarbetet ännu tätare, mer bindande och mer omfattande till gagn för alla nordiska medborgare.
Nordiska ministerrådets självständiga befogenheter måste utökas, och Nordiska rådet måste fungera som ett samnordiskt parlament. I detta avseende kan Europeiska unionens modell tjäna som vägledning. Nordiska frågor borde diskuteras regelbundet i varje nordiskt parlament och aktivt kommuniceras till medborgarna. Utrikes- och säkerhetspolitiken bör vara ett officiellt nordiskt samarbetsområde, och integrationen av väpnade styrkor bör fördjupas. Nationella och EU-lagstiftningsprocesser måste alltid ta hänsyn till att nya lagar inte ökar gränshindren mellan de nordiska länderna, och det pågående arbetet med att avlägsna gränshinder måste fortsätta med ännu större kraft.
Ett fördjupat samarbete bör inte ses som en inskränkning av den nationella suveräniteten. Tvärtom ökar ett fördjupat samarbete vår förmåga att lösa gemensamma utmaningar och utvidgar därmed vårt handlingsutrymme i dagens turbulenta värld. Målet är att göra samarbetet synligt och effektfullt i vardagen, snarare än att låta det förbli enbart deklarationer mellan regeringar och politiker. Nordiskt samarbete är inte bara ett värde i sig eller en historisk framgångssaga. Det är ett rationellt svar på en global situation som präglas av växande osäkerhet och globala utmaningar. Nu har vi en genuin möjlighet att påverka hur ambitiöst det nordiska samarbetet kommer att vara i framtiden.
Samuli Aho
Vice ordförande i PNU:s styrelse 2026