Då var det dags igen, för jämlikhetssnacket. Det där lite obekväma diskussionsämnet som en inte gärna tar upp i kafferummet, eller när en väl ansedd person råkar säga något klumpigt. Vi har ju det så bra här i Norden, vilket en ofta hör och är väl medveten om. För visst, när vi ser till statistiken, internationella placeringar och lagarna, så har vi det bra ställt här. Sverige har fått en samtyckeslag och Island, Norge, Sverige och Finland toppar listan över nationer med en ledande roll i att stänga jämlikhetsgapet (World Economic Forums Gender Gap Report år 2018). Men, trots att vi är på god väg mot att uppnå jämlikhetsmålen för år 2030, så är det något som skaver.
Den 15:e oktober år 2017 tar en revolution fart. En revolution som redan år 2006 startades av kvinnorättsaktivisten Tarana Burke. #Metoo sprider sig världen över och miljontals kvinnor vågar för första gången träda fram, in i strålkastarljuset tillsammans och berätta. Berätta om undantryckta minnen, trauman och om tillfällen som aldrig borde ha ägt rum. Jag själv delar min berättelse under #dammenbrister, som är svenskfinlands upprop och sitter i timtal och läser andras berättelser, låter dem sjunka in och gråter en skvätt. Tystnaden var bruten, och det enda som nu skulle komma att höras i månader framöver var vrålet från världens kvinnor. Även Norden briserade och hundratusentals kvinnor gjorde klart för oss att det fortfarande finns en elefant i rummet och att vi nog inte ska slå undan jämlikhetskampen som onödig. Även här, finns det fortfarande skadliga strukturer som skadar och som hindrar oss från att uppnå jämlikhet i praktiken och inte bara på pappret.
För att påminna om att en debatt och medvetenhet om sexuella trakasserier fortfarande behövs i Norden, så anordnade Nordiska ministerrådet och Nordisk kulturkontakt seminarier i hela Norden, där #metoo i den kulturella sektorn diskuterades. Den fjärde februari fick jag och resten av publiken i Helsingfors ta del av rörande vittnesmål, konkreta förslag på vad som kan göras i och med att profiler såsom Alexandra Pascalidou, Riitta Kaivosoja, Kristine Karåla Ören, Tobias Zilliacus och Ylva Perera intog scenen och delade med sig av sina insikter och inspiration. Det som togs upp var bl.a. omfattningen och vikten av #metoo rörelsen, hur #metoo rörelsen har påverkat i Norge samt arbetsgivares, institutioners och samhällets roll i att tackla sexuella trakasserier. Alexandra Pascalidou avslutade sitt öppningstal med att påminna oss om att vi ännu har mycket att göra, men att vi kan hjälpas åt över gränserna eftersom att det inte finns några gränser när det gäller syster- och broderskap, solidaritet, jämlikhet och diversitet. Det tycker jag är viktigt att poängtera. Norden har nämligen en fördel – här kan vi hjälpas åt att tackla specifika problem genom att se på hur andra nordiska länder tacklar problemen.
Så till tiopoängsfrågorna; Vad gör vi nu? Och vad är de ungas roll i det här? Alexandra Pascalidou poängterar att det är viktigt att vi i Norden, inom alla sektorer och områden fortsätter prata om allt som berör jämlikhet och sexuella trakasserier och vidtar åtgärder. Vi kan inte låta #metoo dö ut och det är något som berör alla. Unga råkar i större utsträckning ut för sexuella trakasserier och vi kommer också att ha en viktig framtida roll i att tackla detta problem. Hon önskar således att både unga kvinnor och män är medvetna om problemet med sexuella trakasserier och att vi medverkar i jämlikhetsarbetet.
Det finns bara en väg att gå vad det gäller kampen för att uppnå jämlikhet; framåt. Det blir inte lätt att ta tag i strukturella problem och normer och det blir inte lätt att driva förändringen, eftersom det alltid finns en tendens till resistans. Fullständig jämlikhet är något som inget land har provat ännu, men Norden är på god väg dit. Vi har ett mål att uppnå och galet vore det väl om vi inte tar hjälp av varandra i att nå dit.
Text och bild: Annika Lepistö
[:sv]Då var det dags igen, för jämlikhetssnacket. Det där lite obekväma diskussionsämnet som en inte gärna tar upp i kafferummet, eller när en väl ansedd person råkar säga något klumpigt. Vi har ju det så bra här i Norden, vilket en ofta hör och är väl medveten om. För visst, när vi ser till statistiken, internationella placeringar och lagarna, så har vi det bra ställt här. Sverige har fått en samtyckeslag och Island, Norge, Sverige och Finland toppar listan över nationer med en ledande roll i att stänga jämlikhetsgapet (World Economic Forums Gender Gap Report år 2018). Men, trots att vi är på god väg mot att uppnå jämlikhetsmålen för år 2030, så är det något som skaver.
Den 15:e oktober år 2017 tar en revolution fart. En revolution som redan år 2006 startades av kvinnorättsaktivisten Tarana Burke. #Metoo sprider sig världen över och miljontals kvinnor vågar för första gången träda fram, in i strålkastarljuset tillsammans och berätta. Berätta om undantryckta minnen, trauman och om tillfällen som aldrig borde ha ägt rum. Jag själv delar min berättelse under #dammenbrister, som är svenskfinlands upprop och sitter i timtal och läser andras berättelser, låter dem sjunka in och gråter en skvätt. Tystnaden var bruten, och det enda som nu skulle komma att höras i månader framöver var vrålet från världens kvinnor. Även Norden briserade och hundratusentals kvinnor gjorde klart för oss att det fortfarande finns en elefant i rummet och att vi nog inte ska slå undan jämlikhetskampen som onödig. Även här, finns det fortfarande skadliga strukturer som skadar och som hindrar oss från att uppnå jämlikhet i praktiken och inte bara på pappret.
För att påminna om att en debatt och medvetenhet om sexuella trakasserier fortfarande behövs i Norden, så anordnade Nordiska ministerrådet och Nordisk kulturkontakt seminarier i hela Norden, där #metoo i den kulturella sektorn diskuterades. Den fjärde februari fick jag och resten av publiken i Helsingfors ta del av rörande vittnesmål, konkreta förslag på vad som kan göras i och med att profiler såsom Alexandra Pascalidou, Riitta Kaivosoja, Kristine Karåla Ören, Tobias Zilliacus och Ylva Perera intog scenen och delade med sig av sina insikter och inspiration. Det som togs upp var bl.a. omfattningen och vikten av #metoo rörelsen, hur #metoo rörelsen har påverkat i Norge samt arbetsgivares, institutioners och samhällets roll i att tackla sexuella trakasserier. Alexandra Pascalidou avslutade sitt öppningstal med att påminna oss om att vi ännu har mycket att göra, men att vi kan hjälpas åt över gränserna eftersom att det inte finns några gränser när det gäller syster- och broderskap, solidaritet, jämlikhet och diversitet. Det tycker jag är viktigt att poängtera. Norden har nämligen en fördel – här kan vi hjälpas åt att tackla specifika problem genom att se på hur andra nordiska länder tacklar problemen.
Så till tiopoängsfrågorna; Vad gör vi nu? Och vad är de ungas roll i det här? Alexandra Pascalidou poängterar att det är viktigt att vi i Norden, inom alla sektorer och områden fortsätter prata om allt som berör jämlikhet och sexuella trakasserier och vidtar åtgärder. Vi kan inte låta #metoo dö ut och det är något som berör alla. Unga råkar i större utsträckning ut för sexuella trakasserier och vi kommer också att ha en viktig framtida roll i att tackla detta problem. Hon önskar således att både unga kvinnor och män är medvetna om problemet med sexuella trakasserier och att vi medverkar i jämlikhetsarbetet.
Det finns bara en väg att gå vad det gäller kampen för att uppnå jämlikhet; framåt. Det blir inte lätt att ta tag i strukturella problem och normer och det blir inte lätt att driva förändringen, eftersom det alltid finns en tendens till resistans. Fullständig jämlikhet är något som inget land har provat ännu, men Norden är på god väg dit. Vi har ett mål att uppnå och galet vore det väl om vi inte tar hjälp av varandra i att nå dit.
Text och bild: Annika Lepistö