Jag studerar teater vid Nordiska Folkhögskolan i Kungälv, knappt 20 minuter utanför Göteborg i Sverige. Mina klasskamrater är från Danmark, Färöarna, Norge, Island, Sverige, samt mitt hemland Finland. Undervisningen är på svenska – behändigt för mig som finlandssvensk – men flera av skolans handledare och gästlärare är från något annat nordiskt land än Sverige.Jag studerar teater vid Nordiska Folkhögskolan i Kungälv, knappt 20 minuter utanför Göteborg i Sverige. Mina klasskamrater är från Danmark, Färöarna, Norge, Island, Sverige, samt mitt hemland Finland. Undervisningen är på svenska – behändigt för mig som finlandssvensk – men flera av skolans handledare och gästlärare är från något annat nordiskt land än Sverige.
Då jag för första gången klev ut på perrongen vid Göteborgs centralstation hade jag ingen aning om vad som väntade mig. En aningen skraj,väldigt förvirrad 18-åring som nu för första gången skulle bo på egen hand och själv ansvara för till synes vardagliga, men ack så överväldigande projekt. Som till exempel hur man regelbundet handlar själv utan att 60 % av norra Europas skräpmatsreserv åker ner i korgen, eller hur man korrekt använder tvättmedel. Och det jag troligen fruktade mest av allt – språket.
Första gången jag deltog i en konversation med en dansk var som tioåring. Det telefonsamtalet gav mig bestående men. Jag minns att jag skrattade mig runt frågorna jag inte hade en aning om vad de handlade om, alltså de flesta. Detta bidrog till en ytterst tryckt tystnad i telefonluren. Och norskan kändes inte heller som mitt säkraste kort. Efter att i Oslo missförstått en servitör som försökte ta betalt efter kaffet, och tolkat det som att han bad om disken, var jag helt enkelt inte så sugen på att försöka briljera igen.
Men till min stora förvåning gick det mesta som smort på min nya studieplats. Mitt användande av ordet ”va?” minskade i konversationerna för var dag som gick. Jag kunde föra en någorlunda sammanhängande dialog om scenografi med en norrman. Jag diskuterade livet med en skåning. Jag började till och med kunna begripa danskarna!
Och det är precis det här jag tycker att är något vi kunde utnyttja lite mer i Norden. Språkens och kulturens nära släktskap tillåter en väldigt mysig samhörighet. Detta konkretiseras i Nordiska Folkhögskolan, och jag tycker det vore hyggligt med flera sådana mötesplatser. Även om det innebär att man skrattar på fel ställen lite då och då.
Text: Siri Fagerudd
Foto: Nelly Björkholm
Då jag för första gången klev ut på perrongen vid Göteborgs centralstation hade jag ingen aning om vad som väntade mig. En aningen skraj,väldigt förvirrad 18-åring som nu för första gången skulle bo på egen hand och själv ansvara för till synes vardagliga, men ack så överväldigande projekt. Som till exempel hur man regelbundet handlar själv utan att 60 % av norra Europas skräpmatsreserv åker ner i korgen, eller hur man korrekt använder tvättmedel. Och det jag troligen fruktade mest av allt – språket.
Första gången jag deltog i en konversation med en dansk var som tioåring. Det telefonsamtalet gav mig bestående men. Jag minns att jag skrattade mig runt frågorna jag inte hade en aning om vad de handlade om, alltså de flesta. Detta bidrog till en ytterst tryckt tystnad i telefonluren. Och norskan kändes inte heller som mitt säkraste kort. Efter att i Oslo missförstått en servitör som försökte ta betalt efter kaffet, och tolkat det som att han bad om disken, var jag helt enkelt inte så sugen på att försöka briljera igen.
Men till min stora förvåning gick det mesta som smort på min nya studieplats. Mitt användande av ordet ”va?” minskade i konversationerna för var dag som gick. Jag kunde föra en någorlunda sammanhängande dialog om scenografi med en norrman. Jag diskuterade livet med en skåning. Jag började till och med kunna begripa danskarna!
Och det är precis det här jag tycker att är något vi kunde utnyttja lite mer i Norden. Språkens och kulturens nära släktskap tillåter en väldigt mysig samhörighet. Detta konkretiseras i Nordiska Folkhögskolan, och jag tycker det vore hyggligt med flera sådana mötesplatser. Även om det innebär att man skrattar på fel ställen lite då och då.
Text: Siri Fagerudd
Foto: Nelly Björkholm