Du känner säkert igen situationen: väckarklockan piper tidigt en novembermorgon och första tanken är ”nej, jag vill ännu sova.” Du är inte ensam med känslan. Det är mörkt ute och den snöfria asfalten hjälper inte precis att vara morgonpigg. Du tar en extra kopp kaffe för att kompensera för både tröttheten och mörkret.Du känner säkert igen situationen: väckarklockan piper tidigt en novembermorgon och första tanken är ”nej, jag vill ännu sova.” Du är inte ensam med känslan. Det är mörkt ute och den snöfria asfalten hjälper inte precis att vara morgonpigg. Du tar en extra kopp kaffe för att kompensera för både tröttheten och mörkret.
Sedan kommer du till jobbet eller till skolan och till din förvåning märker du att dina kompisar talar om hur trötta de är. Den ena höll på att försova sig, den ena väcktes mitt i en intressant dröm och den tredje spillde kaffe på bordet. När du själv berättar om hur du själv skulle ha velat att fortsätta sova, nickar de andra för att hålla med din åsikt. Här märker du en känsla av samhörighet bland dina kompisar vilket gjorde den här morgonen värdefull att vakna till.
Själv upplever jag november som årets mest tröttnande månad under året. Jag skriver så inte för att låta deprimerande, utan att själv vara ärlig med saken. Det är helt okej att vara trött, att inte alltid vara på gott humör och att inte alltid prestera 100 % speciellt när det är november. Månaden präglas av ofantliga mängder av förbunds- och höstmöten och jag har två sådana i min kalender. När jag skriver den här kolumnen har det första just gått förbi. Jag håller med min kompis som deltog i samma möte och frågade på sin Facebook profil den här måndag morgon att ”hur kan man vara så trött nu även om det var så roligt under veckoslutet?”
Hur ser tröttheten ut från en organisatorisk synpunkt? Tyvärr är jag tvungen att påstå att det är mera tillåtet att tala om hur bråttom man har istället för att konstatera hur trött man är. Själv minns jag många diskussioner där jag har stött på någon gammal föreningskompis, och när kompisen frågat mig hur det går, är det enda svaret jag kommit på att ”det är bråda tider just nu” även om jag skulle ha varit dödstrött.
Dock är det just människorna man träffar i föreningslivet som uppmuntrar var och en att fortsätta sitt engagemang. Trots att det är dystert för tillfället, så är det nog medmänniskorna som förgyller vardagen – även om det är november. Folk som orkar bry sig om andra och fråga hur det går. Så från och med i dag kommer jag att svara på sådana förfrågningar genom att säga: ”Ja, tack, det går bra och jag känner mig pigg nu när jag träffade dig!”
Text och bild: Kim Rantala
Viceordförande för PNU
Sedan kommer du till jobbet eller till skolan och till din förvåning märker du att dina kompisar talar om hur trötta de är. Den ena höll på att försova sig, den ena väcktes mitt i en intressant dröm och den tredje spillde kaffe på bordet. När du själv berättar om hur du själv skulle ha velat att fortsätta sova, nickar de andra för att hålla med din åsikt. Här märker du en känsla av samhörighet bland dina kompisar vilket gjorde den här morgonen värdefull att vakna till.
Själv upplever jag november som årets mest tröttnande månad under året. Jag skriver så inte för att låta deprimerande, utan att själv vara ärlig med saken. Det är helt okej att vara trött, att inte alltid vara på gott humör och att inte alltid prestera 100 % speciellt när det är november. Månaden präglas av ofantliga mängder av förbunds- och höstmöten och jag har två sådana i min kalender. När jag skriver den här kolumnen har det första just gått förbi. Jag håller med min kompis som deltog i samma möte och frågade på sin Facebook profil den här måndag morgon att ”hur kan man vara så trött nu även om det var så roligt under veckoslutet?”
Hur ser tröttheten ut från en organisatorisk synpunkt? Tyvärr är jag tvungen att påstå att det är mera tillåtet att tala om hur bråttom man har istället för att konstatera hur trött man är. Själv minns jag många diskussioner där jag har stött på någon gammal föreningskompis, och när kompisen frågat mig hur det går, är det enda svaret jag kommit på att ”det är bråda tider just nu” även om jag skulle ha varit dödstrött.
Dock är det just människorna man träffar i föreningslivet som uppmuntrar var och en att fortsätta sitt engagemang. Trots att det är dystert för tillfället, så är det nog medmänniskorna som förgyller vardagen – även om det är november. Folk som orkar bry sig om andra och fråga hur det går. Så från och med i dag kommer jag att svara på sådana förfrågningar genom att säga: ”Ja, tack, det går bra och jag känner mig pigg nu när jag träffade dig!”
Text och bild: Kim Rantala
Viceordförande för PNU