Den här kolymnen publiceras också i Pohjola-Nordens tidning som utkommer 18.9 och därför skrevs kolumnen redan i augusti för att hinna till tryckeriet.
När ni håller den här tidningen i era händer så är det inte många dagar sedan Sverige röstat i riksdags-, landstings- och kommunalval. Valresultaten har klarnat men vad de leder till är antagligen ännu oklart. Det är på många sätt ett spännande politiskt årDen här kolymnen publiceras också i Pohjola-Nordens tidning som utkommer 18.9 och därför skrevs kolumnen redan i augusti för att hinna till tryckeriet.
När ni håller den här tidningen i era händer så är det inte många dagar sedan Sverige röstat i riksdags-, landstings- och kommunalval. Valresultaten har klarnat men vad de leder till är antagligen ännu oklart. Det är på många sätt ett spännande politiskt år i Sverige och vissa trender syntes redan i EU-valet i maj. När jag skriver det här i slutet av augusti tycks det vara klart att den borgerliga alliansen backar stort och förlorar riksdagsmajoriteten och många tycks anta att Sverige får en rödgrön regering ledd av Socialdemokraterna. Om de rödgröna får egen majoritet i riksdagen och därmed kan regera lugnt är däremot en annan fråga.
Frågan om riksdagsmajoritet är någonting vi känner igen i Finland där det verkar som att de politiska partierna tvångsmässigt vill bilda majoritetsregeringar. Majoritet prioriteras även om det leder till svåra eller till och med inte fungerande regeringssamarbeten. Den tidigare sixpacken eller regnbågsregeringen (med tanke på färgskalan, inte på politiken den förde) gick miste om Vänstern när den inte längre kunde gå med på de övriga partiernas politik – och när det var tillräckligt nära vårt eget riksdagsval för att göra ett intryck som påverkar röstningsbeteende.
Breda regeringskoalitioner i kombination med den tydligen lika obligatoriska konsensuspolitiken leder lätt till att rikspolitiken blir luddig och urvattnad, åtminstone i medborgarnas ögon. När de historiskt sett största partierna blir svåra att urskilja i den politiska mitten så ökar väljarnas ointresse och osäkerhet inför val. Vem ska vi rösta på om alla säger samma sak? Spelar det ens någon roll? Då blir det lätt att rösta på partier och politiker som ger förenklade budskap eller leende talar ”folkets språk”.
Vad kommer att vara de stora snackisarna i det finska riksdagsvalet nästa år? I Sverige tippas Sverigedemokraternas (SD) understöd öka och Feministiskt initiativ ta plats i riksdagen, båda partier som haft stor inverkan på de politiska diskussionerna i Sverige inför valet. Ingen vill samarbeta med SD och alla påstår sig vara feminist eller åtminstone vara för jämställdhet. Ett drygt halvår före det finska valet presenterar jag min önskelista för politiska teman som jag hoppas att diskuteras på ett tydligt men inte förenklat sätt: medborgarlön, antalet arbetstimmar/vecka, välfärdstjänster vs. privatisering, ungdomsarbetslöshet, studerandes välmående, globalt ansvar och mänskliga rättigheter.
Roh Petas
Nordhumlas chefredaktör
Bild: Anne Sofie Bender/norden.org i Sverige och vissa trender syntes redan i EU-valet i maj. När jag skriver det här i slutet av augusti tycks det vara klart att den borgerliga alliansen backar stort och förlorar riksdagsmajoriteten och många tycks anta att Sverige får en rödgrön regering ledd av Socialdemokraterna. Om de rödgröna får egen majoritet i riksdagen och därmed kan regera lugnt är däremot en annan fråga.
Frågan om riksdagsmajoritet är någonting vi känner igen i Finland där det verkar som att de politiska partierna tvångsmässigt vill bilda majoritetsregeringar. Majoritet prioriteras även om det leder till svåra eller till och med inte fungerande regeringssamarbeten. Den tidigare sixpacken eller regnbågsregeringen (med tanke på färgskalan, inte på politiken den förde) gick miste om Vänstern när den inte längre kunde gå med på de övriga partiernas politik – och när det var tillräckligt nära vårt eget riksdagsval för att göra ett intryck som påverkar röstningsbeteende.
Breda regeringskoalitioner i kombination med den tydligen lika obligatoriska konsensuspolitiken leder lätt till att rikspolitiken blir luddig och urvattnad, åtminstone i medborgarnas ögon. När de historiskt sett största partierna blir svåra att urskilja i den politiska mitten så ökar väljarnas ointresse och osäkerhet inför val. Vem ska vi rösta på om alla säger samma sak? Spelar det ens någon roll? Då blir det lätt att rösta på partier och politiker som ger förenklade budskap eller leende talar ”folkets språk”.
Vad kommer att vara de stora snackisarna i det finska riksdagsvalet nästa år? I Sverige tippas Sverigedemokraternas (SD) understöd öka och Feministiskt initiativ ta plats i riksdagen, båda partier som haft stor inverkan på de politiska diskussionerna i Sverige inför valet. Ingen vill samarbeta med SD och alla påstår sig vara feminist eller åtminstone vara för jämställdhet. Ett drygt halvår före det finska valet presenterar jag min önskelista för politiska teman som jag hoppas att diskuteras på ett tydligt men inte förenklat sätt: medborgarlön, antalet arbetstimmar/vecka, välfärdstjänster vs. privatisering, ungdomsarbetslöshet, studerandes välmående, globalt ansvar och mänskliga rättigheter.
Roh Petas
Nordhumlas chefredaktör
Bild: Anne Sofie Bender/norden.org