Ennen eduskuntavaaleja Pohjola-Nordenin Nuorisoliiton poliittiset jäsenjärjestöt saavat mahdollisuuden kirjoittaa kolumnin Nordhumlaan nuorten ja Pohjoismaihin liittyvistä kysymyksistä. Tänään on KD Nuorten vuoro.
Jag tror att grundpelaren för ett rikt liv är sanning. Om vi baserar våra liv på antaganden som inte stämmer kommer resultatet alltid att vara bristfälligt. Vad är då sanning och vem har den? Jag tror inte att en enskild person har alla svar och det är inte heller poängen, ingen är någonsin fullärd. Däremot tror jag att det som varje individ behöver göra är att vara sann mot sig själv och sann mot andra.
Ennen eduskuntavaaleja Pohjola-Nordenin Nuorisoliiton poliittiset jäsenjärjestöt saavat mahdollisuuden kirjoittaa kolumnin Nordhumlaan nuorten ja Pohjoismaihin liittyvistä kysymyksistä. Tänään on KD Nuorten vuoro.
Jag tror att grundpelaren för ett rikt liv är sanning. Om vi baserar våra liv på antaganden som inte stämmer kommer resultatet alltid att vara bristfälligt. Vad är då sanning och vem har den? Jag tror inte att en enskild person har alla svar och det är inte heller poängen, ingen är någonsin fullärd. Däremot tror jag att det som varje individ behöver göra är att vara sann mot sig själv och sann mot andra. Jag tror att vi ständigt behöver fråga oss frågan ”vill jag verkligen göra det här?”.
Om vi tänker oss en skolsituation där en elev har börjat studera till elektriker på en utbildning som tar 4 år. Eleven är egentligen intresserad av datorer, men föräldrarna har poängterat att det är orealistiskt att jobba med datorer på heltid. Varför? Jo, för att det enligt föräldrarnas världsbild är näst intill omöjligt eftersom det knappt fanns datorer under deras studietid. Eleven studerar ett år och det är mycket att ta in; nya vänner, ny stad och ny miljö. Efter första året har det mesta handlat om de tidigare nämnda sakerna framom själva utbildningen och frågan: ”vill jag verkligen göra det här?” har inte fallit sig naturligt. När eleven sedan börjar på andra året eller tredje året kommer sanningen dock fram – ”Jag vill egentligen inte det här, jag vill jobba med datorer”.
Detta är ett kritiskt skede eftersom när motivationen minskar kommer människor att komma med många påståenden och frågor: ”Jag var också trött när jag gick andra året” eller ”Det skall vara lite jobbigt”. Skedet är kritiskt, eftersom eleven nu måste överväga att byta linje eller fortsätta och fundera på om det verkligen är värt bekvämligheten att bara fortsätta om man resten av livet jobbar med ett yrke som man nästan blir bitter av. Det är många som i ett senare skede i livet undrar hur det skulle ha varit om de hade blivit det de egentligen ville. Många kanske tar sitt livs intresse som en hobby som de motvilligt går till jobbet för att upprätthålla.
Problemet med många utbildningar idag är inte klassrummen, lärarna, inbesparingarna eller nödvändigtvis studietakten. Det gör ingen skillnad hur bra lärare du har eller hur bra utrustning som finns att tillgå om det är så att du egentligen inte vill jobba med det du studerar till. Det finns få som vet vad de vill göra med sina liv direkt efter grundskolan och det är inte det som är meningen heller, men det viktiga är att när man märker att man vill byta linje så skall man inte tveka. Med tanke på att 13 % av högskolestuderanden är utbrända, tror jag att om fler människor skulle vara mer sanna mot sig själva och andra så skulle också mängden utbrända elever minska markant.
Text: Alexander Store
Skribenten är uppställd i riksdagsvalet för Kristdemokraterna i Vasa valkrets Jag tror att vi ständigt behöver fråga oss frågan ”vill jag verkligen göra det här?”.
Om vi tänker oss en skolsituation där en elev har börjat studera till elektriker på en utbildning som tar 4 år. Eleven är egentligen intresserad av datorer, men föräldrarna har poängterat att det är orealistiskt att jobba med datorer på heltid. Varför? Jo, för att det enligt föräldrarnas världsbild är näst intill omöjligt eftersom det knappt fanns datorer under deras studietid. Eleven studerar ett år och det är mycket att ta in; nya vänner, ny stad och ny miljö. Efter första året har det mesta handlat om de tidigare nämnda sakerna framom själva utbildningen och frågan: ”vill jag verkligen göra det här?” har inte fallit sig naturligt. När eleven sedan börjar på andra året eller tredje året kommer sanningen dock fram – ”Jag vill egentligen inte det här, jag vill jobba med datorer”.
Detta är ett kritiskt skede eftersom när motivationen minskar kommer människor att komma med många påståenden och frågor: ”Jag var också trött när jag gick andra året” eller ”Det skall vara lite jobbigt”. Skedet är kritiskt, eftersom eleven nu måste överväga att byta linje eller fortsätta och fundera på om det verkligen är värt bekvämligheten att bara fortsätta om man resten av livet jobbar med ett yrke som man nästan blir bitter av. Det är många som i ett senare skede i livet undrar hur det skulle ha varit om de hade blivit det de egentligen ville. Många kanske tar sitt livs intresse som en hobby som de motvilligt går till jobbet för att upprätthålla.
Problemet med många utbildningar idag är inte klassrummen, lärarna, inbesparingarna eller nödvändigtvis studietakten. Det gör ingen skillnad hur bra lärare du har eller hur bra utrustning som finns att tillgå om det är så att du egentligen inte vill jobba med det du studerar till. Det finns få som vet vad de vill göra med sina liv direkt efter grundskolan och det är inte det som är meningen heller, men det viktiga är att när man märker att man vill byta linje så skall man inte tveka. Med tanke på att 13 % av högskolestuderanden är utbrända, tror jag att om fler människor skulle vara mer sanna mot sig själva och andra så skulle också mängden utbrända elever minska markant.
Text: Alexander Store
Skribenten är uppställd i riksdagsvalet för Kristdemokraterna i Vasa valkrets.