Kai Alajoki

22.07.2014 10:30

Den 28 mars fick jag ett efterlängtat mejl: jag skulle få tillbringa en hel månad i Reykjavík och studera isländska i sommar! Vad häftigt, tänkte jag, äntligen får jag lära mig språket som jag hela tiden ser i sociala medier men som jag varken pratar eller förstår. Att vara tvungen att kommunicera på engelska i ett nordiskt land skulle snart vara ett minne blott.

Men riktigt så enkelt var det inte. När jag kom till Island var mina kunskaper i isländska närmast obefintliga. Jag kunde knappt säga góðan daginn, för att inte tala om att fråga hur man mår eller vad klockan är. Dessutom hade jag hört mycket om den isländska grammatiken och dess komplexitet. Till och med en av mina isländska vänner medgav att hon inte behärskade alla böjningsformers korrekta användning till fullo. Hur skulle en finsk statskunskapsstuderande kunna lära sig dem om inte ens infödda islänningar kan dem ordentligt? Då kom jag på att jag ju hade lärt mig alla böjningsformer i en massa andra språk (bl.a. finskan) och klarat det. Isländskan kunde väl inte vara värre?

Första intrycket passade väldigt bra ihop med fördomarna. Kasus-, numerus- och genusformerna verkade vara oändligt många och någon regelbundenhet i det hela gick inte att finna. Orden i isländskan var inte så svåra som jag hade tänkt mig – många av dem går faktiskt att förstå med hjälp av svenskan – men likaväl fanns det så många obekanta ord att det blev omöjligt att bilda någon slags helhetsuppfattning om en längre text. Efter en fyra veckor lång kurs har ändå bilden av det isländska språksystemet bit för bit börjat klarna.

Att lära sig språk handlar lyckligtvis inte enbart om att plugga ord och grammatik utan också om att lära känna kulturen och samhället som språket används i. Vardagslivet för en studerande på Island skiljer sig kanske inte så mycket från livet i Finland, men genom och vid sidan om det vardagliga var det otroligt givande att kunna bekanta sig med isländska traditioner och kulturformer och följa med samhällsdebatten på plats och ställe. Dessutom var det annorlunda att läsa ett språk som man hela tiden såg och hörde också utanför klassrummet – inlärningsprocessen tog inte slut när man gick hem från universitetet. Tröskeln att använda språket blev hela tiden lägre och i slutet av kursen vågade jag redan prata isländska i butiker, barer och restauranger.

På en månad hinner man naturligtvis inte få någon djupdykning i språket eller kulturen, men nog en grundlig introduktion till båda. Om du vill uppleva både landet och kulturen och lära dig språket tillsammans med andra ungdomar från hela Norden kan jag varmt rekommendera att söka till Nordkurs. ”Språket är nyckeln till kulturen” må vara en sliten klyscha, men av mina egna erfarenheter att döma är det en sann sådan.

Við sjáumst!

Kai Alajoki
PNU:s ordförande

Nordkurs är ett program som finansieras av Nordiska ministerrådet och som erbjuder språkkurser i nordiska språk för högskolestuderande. Mer information finns på www.nordkurs.org.